Elof Löfströms levnadsberättelse
Min far föddes på näset i Bäsksjö den 13 maj 1875. Vid födelsen dog hans mor Ida Viktoria Tomasson. Hans far, Lars Tomasson, var son till lappmannen Tomas Tomasson ( kallades gam Tammas). Lars gifte sig sedan med Lovisa. De hade två barn tillsammans, Anna Agata och Axel Larsson. Anna Agata (i folkmun Annagata) blev hushålska till Johan Erik Nilsson i norra Bäsksjö. De hade ett barn, Sixten (som gick under namnet lill Sixten och Sixten derve meg, far sade ofta Lovisa var ingen barfot jevel till å lögges). Axel Larsson blev bonde i storberget Bäsksjö, dom hade ett par flickor. Lovisa hade sedan Lars död ett förhållande med Nils Erik Näslund. De fick ett barn som kallades lill Helmer.
Fars morfar Daniel Hansson. Min mor Anna Maria, född Kristofförsdotter i Ulvoberg den 1 juni 1872. Far och mor gifte sig den 3 april 1897.
Morfar Kristoffer Salomonsson. Mormor Katarina (Kajsa) född Jonsdotter. Hennes far Jonas Kristofförsson (den omtalade slaktmästaren Jon Kerstup) var fader till 19 barn, han var gift andra gongen med riviga Greta Dorotea (kallades Gretadea).
Barnavården på 1890-talet
Far mindes mycket väl då han auktionerades bort till lägstbjudande vid sockenstugan i Vilhelmina, där var då ett tiotal barn i 6-9 års ålder uppradade och gick under klubban till olika spekulanter. Så blev det Johan-Eriks tur. Det kom ett par bud men så trädde Kristoffer Gavelin från Bäsksjö fram och sade "jeg tycker att pajken syns så pass morsk ut att han skall kunna göra rätt för maten, så jeg tan för ingenting".
Far sade att nog jevelen fick jag göra rätt för den mat jeg feck äta. Hans arbete var att stå på vedbacken och såga rå frusen björkved, klyva och bära in, samt bära vatten från en kallsjälla. Ett särskilt minne hade han från en vinter med särskilt sträng kyla sade jag frös om fötterna så han tog av sig vantarna och drog på fötterna men då frös händerna fast vid järnbågen på sågen.
Mormor Ulverbergs Kajsa
Hon var en orädd och rättfram människa men samtidigt mycket snäll och gästvänlig. Ingen gick där in och gick ut hungrig. Konstigt så små tillgångar som fanns så räckte det alltid till, något fanns det alltid på bordet hos Kajsa.
När hon kom ned på plassen tog hon alltid in hos kyrkoherden. Pigan slog upp kaffet men hade inte slagit koppen bräddfull, då sa Kajsa "då jeg je falke kaffe nog bruk jeg sla koppen full". När sedan hon bjöds på påtår var både kopp och fatet bräddfullt, då replikterade hon, å omåtta de än ber.
Den tiden sköttes skatteväsendet av prästerskapet. Då hände en gång att hon var inte nöjd med den påförda skatten och kyrkoherden blev smått arg. Då sade hon "jeg tycker inte det höves en kyrkoherde att slå näven i bordet presis som om de vore auktion". Senare en påskhelg när hon var nere på plassen stötte hon ihop med länsman och fjärdingsmannen. Då sade mormor "de va då bra att jeg råke kronobesjeningen så jeg fo betala skatten". Då hade hon två kjolar på sig och börsen i den indre kjolsäcken varför hon började dra upp den yttre för att komma åt börsen. Då trädde fjärdingsmannen fram och menade att inte skulle väl mor Kajsa bära sig åt så där, då fräste hon "tig du vita intet de er jeg å kronobesjeningen som talas vid". Det skulle räcka länge att berätta minnen om mormor men ett faktum är att det rörde sig om en ovalig kraftfull kvinna. Hon bytte, köpte och sålde hästar, körde ved, myrfor och skötte samtidigt hemmet.
Morfar var mycket låghalt, vad som orsakade detta vet jag inte, men han var lagd åt ett annat håll. Han var ovanligt händig både som snickare och smed han tillverkade skällor som hade en sällsynt genomslagskraft. De medelstora så kallade hästskällorna hördes långt längre än andra, därför hörde man ofta sägas "jag hörde kebbes mara borti Jäktmakullen". Han var dessutom jurläkare (kvacksalvare). På 1930 talet drabbades skogsbetet (det gemensamma för byarna Bäsksjö, Fianberg, Ulvoberg, Norra Bäsksjö med flera) av en smittosam blodbrist som slutade med många hästars död. Då hörde man de gamla säga "än kebbe i Ulvoberg skulle ha levd då hade de här aldrig behövd ske".
Så var min egen historia
Jag föddes den 30 juni 1908 och hade då fem syskon av vilka tre redan var döda. Av de levande var Fridian älst, född 1901. Elsa 1906. Sen föddes Elna som dog 14 år gammal. Elsa hade gift sig med Albert Persson, de hade tre barn när hon dog den 24 augusti 1932.
Vid 6 års ålder skickades jag ut till skogen som getare. Vi var hela fyra som följdes åt, av vilken jag var den yngsta. De större visste nog att utnyttja sin övermakt. Så vid 9 års ålder då skulle jag ut att tjäna mat och kläder. Då blev jag sänd till Rönnkullen som getare. Hos Jonas Eriksson var det måhända till å med fattigare än hemma, medan hos Pelle Stenmark, som bodde i en gammal fäbostuga, var matförhållanden helt annolunda. På sommaren längta jag att få komma till Gustavas getarkont, hon hade råd med sötmjölk och vete.
Jag låg väldigt sjuk i spanska sjukan, min sjuksäng bestod av nåra trasmattor på köksgolvet hos Pelle Stenmark i Rönnkullen. Trots det golvdrag som jag utsattes för så frisknade jag till och nu skulle jag byta tjänst och bli getare hos Fridde Risberg i Risträsk. Om jag haft 2 km skolväg i Rönnkullen så fick jag nu 3 km och dessutom skulle jag varje måndagsmorron åka upp skidspåret för barnen från Tjärnliden för dom var yngre och dessutom var en av flickorna lungsjuk. Hon dog året därpå. Jag blev där i 3 år, i min lön skulle ingå mat och kläder. Kläderna fick jag ta över från deras son Viktor som var 3 år äldre. När 3 år hade gott skulle jag erhålla konfrimationskostym. Den bestod av en gammal vadmalsrock, men den var svart. Mor färjde då nått grått tyg och lät göra ett par byxor, men inte var min konfrimationskostym så särskilt vacker men jag konfrimerades liksom alla andra.
Men sen ansågs jag allt för stor att gå som getare. Mitt första skogsjobb var att hjälpa far att hugga en så kallat lekvitstämpling och självklart låg den förlagt mitt uppe på råberget. Nu var det så att far aldrig hade kunnat lära sig att fila och skränka en såg, han hade fått låna en stocksåg av Anders Persson, för skogen där uppe var av en sådan dimmition att en vanlig timmersvans inte räckte till. Nu var den så lite skrängt att jag orkade inte dra min del. Då tog far kniven och bröt ut tänderna efter gehör. Det blev nu alldeles för mycket. Då lade han sågen på stubben och knackade till den med yxhammaren. Nån fil hade han inte och sågen var nog använt några år sen den filat sist.
Sen på vintern skulle jag vara körare på detta. Virkedoningarna var dåliga, selen likaså, hästen ung och yr. Att det gick utan nått större olycksfall är förvånansvärt. Detta var under den så kallade tjuvtummningstiden och när det virket skulle intummas var far utsatt för tjuvtummning åt andra hållet. Tummaren hette Edin och var från Dalasjö. Han hade samvete att skryta över att han hade tummat av den gubben så att han komme inte att få många kror för sitt virke. Då låvade jag att bara jag blev vuxen skulle jag göra slarvsyllta av honnom. Men som tur var träffade jag inte pån förrän han var för gammal att ta i, då medgav han att dom tjuvtummade åt båda hållen för att det inte skulle synas hos bolagen. Ofta gick det till så att leverantören bjöd på sprit, husrum och mat och nån hundring och då blev det stora stockar på tumsedlarna. En historia från Bäsksele sades att Alrik Selström hade fått i tummarna så mycke sprit att de somnat på avlägget. Han tog prickbrädan, ställde sig på knä vid en skota och prickade till dess att han hade tinat ner i isen så att han hade frusit fast.
20-talet var ett arbetslöshetsårtionde. Pappa hade anmält sig för nått AK arbete. Då blev han och Ulrik och Vilhelm Jonsson hänvisat timmerhuggning i Goppagele. Jag skulle få följa pappa och hjälpa till, mor menade att de var väl desamma var jag var, för mat måste jag ju ha i alla fall. Den första bostaden bestod av en gammal slotteskoja med stall för två hästar. Det var upptagit hål med lucker för krubber så att körarna kunde ta in hö på kvällen för utfodring på morron.
Men så kom två kuskar till med manskap. Då skulle vi flytta till en koja som stått oanvänd i flera år. En av broslarna, Karl Axel Nilsson, hade bott i den för åtskilliga år sedan men han trodde sig hitta dit och det gjorde han men vilken bostad, det fanns ett hål för nått fönster och ett hål för nån dörr, men både fönster och dörr saknades. Kal Axel visste av en annan koja längre bort, han trodde att dom hade flyttat över fönstret och dörren till den. Han tog Essar Filipsson med sig och begav sig på sökarfärd över snövidderna, vi andra skulle hugga ved och bära fram samt elda både i kojan och i stallet. I kojan var en ispelare från eldpallen och upp till räppen. Det gjorde att eftersom den tinade blev det vatten som rann ned på jordgolvet så att det forsade jämte den snön som följde med för varje vedbörda som kom in. I stallet eldas för körarna skulle komma senare på kvällen. Så kom då Kal Axel och Essar med ett fönster och en dörr som var hopspikat av några ohyvlade bräder. Fönstret var både för kort och för smalt. Dörren cirka 20 cm för kort, fönstret packades in med granris. Kal Axel kom ihåg att kojan rök in så dom hade måst kapa dörren för att få ut röken.
Körarna kom sent, det var Levin Jonsson och Bror Matsson. Bror var till åren, han skulle köra skräddare Nils häst men dom höll låda hela natten så i den bostaden var det inte lätt att somna. Pappa fick plats mitt för det så kallade fönstret. Vi hade endast ett så kallat rimptäcke att dra över oss, under var fruset granris.
Nu blev det längre till avverkningen, men gubbarna åkte upp ett spår gent över så det blev inte så stor skillnad. Jag pillrade på så gott jag kunde för det var nog (marnomt). Men det gick ett par veckor, sen blev jag sjuk av det ständiga draget från det så kallade fönstret och korsdraget från dörren. Jag låg i kojan i tre dagar. Då kände jag mej något piggare och far beslöt att vi då skulle bege oss hem. Det var väl cirka en halv mil till Storannevaret men jag hade nog ganska hög feber så jag blev alt mattare å mattare. Jag minns att när vi kom fram till hagen i Annevaret så föll allt bort, men jag hasade mej fram till gården där en gammal gumma bodde. Där bäddas jag ned med fällar och far gav sig iväg för att skaffa nån hästskuts. Han hade åkt till norra Bäsksjö. Sen kom Johan Erik Nilsson, han hade både hundskinnpäls och en alldeles ny fäll som dom bäddade ned mej i. Om jag sov eller var medvetslös vet jag ej men jag vaknade i Lillgranberg, då hade mamma kommit dit hos Nils Erik Anderssons. Trots att det var nu inte mer än ett par km hem så övernattade vi där.
Dan därpå blev jag hemtransporterat, men det tog nog ett par månader innan jag blev riktigt frisk. Pappa hade nu hört sig för om ett annat jobb, han hade tagit med sig de prylar vi hade i Goppagele och tur va ju det nu hade han fått körarjobb åt Råbert Ånkvist i Frostberg. Det gillade han för nån timmerhuggare var han inte, mäst beroende på att han aldrig kunde lära sig fila en såg. Sommaren kom och grannarna försökte alltid lägga sig emellan när det gällde oss fattiga. Far hade hyrd slåtten på Ulvobergsmyran av Valfrid Jonsson och Janne Kasper. Men då hade gammla Erik Sjödin kokat ihop nått med Janne Kasper så han skulle slå hans del av myren.
1926, det år jag fyllde 18, då fick jag följa ett lag huggare till Nils Hansson i Stensele. Vi åkte skidor till Norhedens järnvägsstation och tog tåget till Storuman. Där var droskägaren Viktor Johansson för att se om det fanns nån skuts. Han hade en gammal Ford men han tog allt vi hade med oss som han band fast på skärmar och tak, men sen hur vi kunde få rum 6 man i en 3-sitsig bil kan jag ej förstå. Vi fick då övernatta hos Hansson. På morron fick vi mat och sen skulle vi bort till Norrsundet. Där fanns en flottarkoja, den var bygt med en långbrits för 30 man och med en eldpall på 3 meter gånger en och halv. Ett varmtak var inlagt av bräder men det fanns ingen fyllning. Bräderna hade vintes så man kunde ligga på britsen och räkna tjärnorna uppe i himmelen.
Detta var år 1926 i början av novenbergmånad, avfärden från Stensele startade på morron. Hansson hade 2 hästar. Dom hade lastat foder åt hästarna samt proviant till manskapet för en längre tid vi gick då landsvägen ned till Barsele trots att det var lite snö så var det 30 grader kallt. nu skulle vi över Lankaberget, det var stenigt så att hästarna slet väldigt för att komma över berget. Vi kom ned till Lankan vid sena kvällen men vi fick ligga under tak även om sängar för tolv man saknades, för nu var ju körkararna och bruslarna även med framkommen till den boning som skulle bli vår.
För vintern saknades ved och nu gällde det att skaffa ved å sen granris att ligga på. För oss som var från Ulvoberg hade givetvis ingenting annat än en filt med oss, körna hade renskin och fårskinsfällar men vi fick åtnöja oss med fruset granris. Till huvudkudde fick vi rulla ihop våra rockar. Sen gjorde vi en avbalkning mittför eldpallen så trång att vi fick tränga oss ned på sidan för att hålla värmen på bästa sätt. Elden fick givetvis inte slockna på eldpallen om vi skulle överleva till mårron.
Vi gick till skogen ett par dagar för att börja arbetet. Så en morron mens det ännu var kål mörkt ställde Nils Hansson själv frågan vad vi hade tänkt oss för pris per bit. Albert Persson svarade att "det får du bjuda, för under 20 öre går det inte att hålla sig mat". Nils Hansson blev alldeles stum, han hade tänkt att det skulle gå bra med 12 öre. Då blev det uppror och förberedelser på att omedelbart åka därifrån. Nu höjde han priset till 14 öre men vi stod fast med vårt pris. Då beslöt vi att hämta våra verktyger så skulle vi hinna med bussen som gick mellan Lycksele å Storuman på eftermiddan, men då han såg allvaret gick han upp två öre till. Alltså skulle vi då få 16 öre per bit, detta trots att sågtimmer skulle rund barkas i minst 10 fot från roten samt all tallmassa helt vitbarkas. Vi inriktade oss på hugga fram till jul. När vi reste hem till jul hade dom bästa någon hundralapp över provianträkningen, men jag hade måst ta ut en svans och barkspade och därpå var jag allt för klen för barkning och sågfilning var ett annat problem. Det konstiga var att dom äldre som Johan Filipsson, som var ganska bra på sågställning, låssade inte se hur vi bar oss åt, för om jag var jättedålig så var Sigurd Persson ännu sämre. Han hade tagit ut en ny svans som var något längre än tre fot men han lyckades totalförstöra den så han var nästan bet att få ned stora tallar.
Nu var denna del av averkningen slutavverkat i februarie och Nils Hansson tog med Albert, Johan och ett par huggare från Stensele med sig till en ny stämpling längre upp över Umeälven. Den andra halvan av stämplingen skulle averkas av en Norsjöbo som var arendator till Holmsunds AB, han hette Grönborg. Han hade en annan arendator som skulle hugga som hette Lundgren han hade en 16 årig pojke till hjälp: MENINGEN var att vi skulle stanna och hugga även den delen men vi enades om att med Grönborg som arbetsgivare stannade vi inte, så vi erbjöds huggning hos handlaren Jönsson i Gunnarn.
Sigurd och jag var över på sönda å tittade på den stämplingen. Skogen var nog likartad men mindre barkning, Jönsson bjöd 20 öre. Vi beslöt att ville inte bolaget stå som arbetsgivare och höja priset till 20 öre så skulle vi flytta. Vi sa till Grönborg att han fick åka ned till kraftverket som låg på halva vägen till Gunnarn och ringa faktor Hedlund och medela honom om att vi inte arbetade åt honom utan kontrakt med bolaget, samt att detta skulle vara klart till kl. 11 på månda, om inte så flyttade vi. Nu närmade sig kl. 11 och ingen faktor syntes till. Då hotade gubbara att bara han kom skulle dom läsa luslagen för honom. Jönsson hade sänd sin son med häst för att hämta oss, för han trodde inte att Hedlund skulle skriva huggarkontrakt. Vi hade också packat våra prylar så att vi var helt resklar när vi fick syn på Hedlund bort på sjön. När han inträdde sa han "va, ligger herrna inne?". Då strök gubbarna av sig krimermössorna och ingen sade ett ord. Då trädde en 18 års pojke fram som hette Elof ställde sig framför den barske faktorn och sade, "om faktorn kallar oss för herrar och det här renstängslet för inne så gör vi det i avaktande på ett uppgör för huggningen". "Det var då det värsta jag har hört å en sån herre". Jag svara "nu har herr faktorn 10 minuter på sig att skriva kontrakt eller vi lastfar". Han hade en faktor i sällskap som hette Lindström för Vifstavarv AB. Nu sade Hedlund "har du varit med om nått liknande?. Vi har börjat använda det systemet mycket och vi har färdigtryckta kontrakt, du får ett. Stryk vårt och sätt dit Holmsunds AB". I en timmerkoja brukar dom ju alltid bjuda på kaffe, sa Hedlund. Då sade jag "för de första har vi aldrig varit bjudna på nått av Faktor Hedlund så vi skulle ha nån skuld att villgo och för det andra har vi packat ner alla våra prylar så de så, tiden är nu ute och eftersom faktorn inte tycks vara intresserat av oss så lastar vi nu". Först rördes gubbarna och började röra säckarna.
Då sade L. Lindström, "nu är du dum om du låter ett så bra huggarlag försvinna från avverkningen, då skriver vi väl då 16 öre per bit". Nä tack du, 20 öre det är vad vi ska ha. Då lade han ifrån sig pennan. Vi lastar, sa jag och reste mej. "Åhå, åhå är de så bråttomt varför går det inte hugga på 16 öre nu när det blir bättre huggarväder?" Ingen sa nånting och prylarna började närma sig dörren. Vänta nu, sade Hedlund, vi skriver väl tjugu då. Ja, sade jag, men så är det en annan sak. Vi blev låvade fyllning på taket här redan i höstas och ännu har det inte kommet ett dammkorn. Om herr faktoren besvärar sig med att lägga sig på britsen så går det bra att beskåda himlavalvet. Går du med på att frakta hit sågspån och isolera taket ordentligt, detta ordentligt, i vittnens närvaro under kommande vecka, då skriver vi på kontraktet. Om inte så åker vi å nu gåge sånte har jag alldrik varit med om tidigare. Ja, hur blir det? Ja nog skall ni få sågspån på taket, ska det vara gjort under kommande vecka? Ja, ja, ja, lät det och så blev det också.
Jag och Per Persson samt Sigurd Persson skrev under men Lundgren blev aldrig tillfrågat. Sedan började Sigurd köra åt Grönborg och broslade själv. När faktor Hedlund kom nästa gång hade Sigurd bett mej att höra om han stod för betalning som han hade uppgjort om. Jo då, det skulle han göra för i annat fall komme nog virket att ligga kvar i skogen, för denne Grönborg låg efter så mycket hos bolaget att han gjorde sig lik om hur det gick.
Vi har i möjligaste mån varit trogna originaltexten, men smärre justeringar kan ha gjorts för att underlätta läsbarheten eller för att inte bryta mot personuppgiftslagen.