« tillbaka till Levnadsberättelser

Här följer några berättelser av Georg Wahlström kring skogsarbetarlivet förr, vilka bygger på intervjuer han gjort under 1968 med gamla skogsarbetare, t.ex. Iljas Johansson, Latikberg, nästan 100 år gammal vid intervjutillfället, Per Eliasson, Bäsksele, med skogliga erfarenheter från Kanada, han som kom med det fackliga budskapet till skogens folk i Vilhelmina. Stortimmerkörare som bl.a. Anders Petter Lindström, Latikberg – som avskaffade bogsläden. Dessutom flertalet av de kolonister som arbetade upp Mötingselberget och hade skogsarbetet som huvudsakliga inkomst hela livet.

 

Vindfällhösten 1880

Lappmarken upplevde den hösten något av historiens största naturkatastrofer. Enorma vidder skog blåste omkull. Från länsmyndigheter och skogsbolag gjordes stora ansträngningar att på alla sätt ta vara på den nedblåsta skogen. Främst var det furan man ville ta till vara. Överallt fanns det manskap som arbetade fram virket genom att bila till stockar med måtten 12 x 12 tum som sedan forslades fram till älvar och andra uppsamlingsområden.

Från den tiden finns anteckningar från Råsele om den första avverkningen i Vilhelmina. Markus Eriksson d.y. fick insyna 62 vindfällen som lämnade 98 stockar. Han betalade 68 ”riksmynt”, samt tre riksdaler till jägmästaren för bl.a. resekostnader. Framforslade och färdigtäljda bjälkar inbringade 102 riksdaler. Sandö AB var köpare.

Efter dessa avverkningsområden följde så Nordanås, Varrisen samt det enorma storfuruområdet Mötingselberget och Goppagele.

Dagsverkspriser omkring 1880

För fullgod häst och karl betalades 3 – 3,50 kronor per dag, 12-14 timmar. Huggarna hade inga dagpenningar utan arbetade helt på ackord. Det var pris per bit, allt virke var rundbarkat.

År 1908 hade priset för fullgod häst och karl ökat till sex-sju kronor per 10 timmars arbetsdag. En brosslarlön uppgick 1908 till fem kronor. Ytterst få belägg finns någon anställde häst/karl i skogsarbetet.

Avverkningspriset varierade mycket beroende på skogens kvalitet, samt avstånden till mätplatserna. I ackordet ingick allt helt på köraren. Kronan – Domänverket – sålde skogen till ex. ett bolag för en viss summa. Sedan satte bolaget bort avverkningen till köraren. Köraren hade sedan att bygga bostäder, ta upp basvägar, anställa huggare, brosslare, basvägsunderhåll samt stå för alla kostnader för tumningen.

Det var hårda inspektorer med förhandlingskunskap och matematiskt kunnande som ställdes mot en körares livserfarenhet.

1915 började Kronan sin försäljning av skog i Mötingselberget och Goppagele. Goppagele höll mera gran, och vi skall därför uppehålla oss vid historiken kring Mötingselbergets utlöpare söderut mot Bäskån. Hur man än valde blev det en sk. 2 vändors väg. Vägen gick till Mötingselviken, till Vojmån i Granselet, samt till Bäskån. Vägavstånd cirka tre kilometer. Stora områden skiftades fram och försåldes främst till bolag och då i allmänhet Sandö Sågverk AB, sedermera SCA.

Det var ett blädningssystem som innebar att endast de största tallarna fick avverkas. Minsta toppdiameter var fem tum. Oavsett hur grova tallarna var uppmättes ett maximalt mått på 18 tum. Alltså fick körarna och huggarna förlora all kubik över 18 tum. Tumning skedde endast cylindermätt toppmått. All överskjutande rotkubik fick bolagen gratis huggning och körning. Bolagen höll särskild kontroll över all avverkning och den tillsyningsmannen hade stora befogenheter, att bl.a. utdöma böter för olika felaktigheter. Stubbhöjd, felkvistning, längdfel, dålig barkning mm. mm. Samme bolagsanställd behövde inte hugga ved eller bära vatten till kojan.

Priser

Dubbelkojan vid Sven-Mas myren var Iljas Johansson med att bygga 1915. Den höll följande mått:

Längd 27 meter.
Bredd 8 meter.
Inget innertak. Vattentaket utgjorde kluvet trä, med näver samt jordtak. På bägge sidor fanns brits från vägg till vägg samt särbritsar på motsatta sidan avsedda för körare samt bolagets tillsyningsman. När kojan var ”fullsatt” fanns i kojan totalt 38 personer. Till kojan hörde två från varandra fristående eldpallar med ”träräppar”. För att varmbona kojan kördes det fram vatten vid sträng kyla, varefter man ”isrände” kojan på utsidan. Det gav en bra isolering eftersom det grova talltimret inte släppte ut så mycket värme att isen smälte. Det gick att förnya ”varmboningen” efter några tödagar, på samma sätt, att bespruta kojans yttersidor med vatten.

På britsarna fanns som underlag endast granris som ”kangades” till underlag för ullfällar och bussaroner. Till kojan fanns stall för sex hästar. Maten utgjordes av amerikansk fläsk och Hotingsspisbröd. Mjölk till bolackarna var skamlig mat och som regel frös potatisen bort i kojan. Kaffet kostade i början av 1900-talet 15 kronor kilot och ansågs som ett rent njutningsmedel.

Köraren höll affär med varierande lager, samt kredit utan räntor. Till kojan hörde lider för hö, havre och andra förnöderheter.

Anders Petter Lindström, Latikberg och Per Eliasson, Bäsksele körde var sitt åtagande till Sandö AB, år 1919. Efter svåra förhandlingar nådde de fram till 19 öre kubikfot.
Två vändors väg.
I samma område fanns följande körare med liknande åtaganden:
August Karlsson, Bäsksele, Petter och Oskar Hansson, Bäsksele, Aron Norman, Bäsksjö, Jöns Erik Lindström, Bäsksele.

Förutom dubbelkojan vid Sven Mas myren fanns kojor, men mindre, utefter basvägarna. Huggarna bodde i kojorna men kolonisterna från Mötingselberget hade 8-9 km färdväg till avverkningen som de morgon och kväll skulle färdas, utan den minsta lilla ersättning. Avser tiden 1930 och långt in på 1940-talet innan de fick en form av färdvägsersättningar.

Vissa utsyningar höll 1 träd per kubikmeter. Det innebar att genomsnitts brösthöjd på de stämplade träden var över 18 tum. Den avverkning som Per Eliasson körde 1919 höll 1,6 träd per kubikmeter. På grund av storvirket fick virket inte levereras på Bäskån utan skulle avlägget ordnas på Vojmån i Granselet. Det blev en tung två-vändorsväg, yrväderslägen och tunga motlut. Köraren tvingades iordningställa drevsnöhinder över öppna myrstråk, samt i motluten skulle vattenlådan gå dagligen. Vid tungföre, kyla och drevsnö, höll lassen 35-40 kubikfot. Vid lättföre, tö-blidväder eller vårdagar med frusna stråk, kunde extremt stora lass innehålla maximalt 250 kubikfot.

Dagpenningen totalt före alla avdrag varierade från högst 95 kronor, ner till 15 kronor (ackordet omvandlat till dagpenning för köraren). Huggarlönen var det året 21 öre per bit och i storskogen var det storhuggare som kom upp i löner på 4-5 kronor. Litet högre ersättning hade Jonas Jonsson, Bäsksele som var en sägenomspunnen storbrosslare. Kanske 6-7 kronor.
Basvägskarlen hade mindre ersättning.

Vintern 1919-20 körde Per Eliasson 88 dagar. Genomsnittslönen per dag blev 53.20 kronor = 280 kbf. Han skulle betala fem huggare, plus brosslare, basvägakarl, plus extra snöskottning mm, plus tumningskostnader. Av totala bruttoinkomsten 4734 kronor blev det ett netto denna vintersäsong på 812 kronor. En synnerlig lyckad vinterinkomst för Per Eliasson.

I samma sammanhang kan noteras att Per Eliasson var en överdängare i skogsarbetet, med god planering och stora krav på de anställda.

För de andra sju körarna på samma avverkningstrakt, Mötingselberget, varierade nettoinkomsten från 510 kronor ner till 28 kronors nettoöverskott för Jöns-Erik Lindström, Bäsksele som haft otur med hästar och dylikt och var inte någon driven körare.

Totalt denna vinter avverkades 60 hektar. Till Vojmån / Mötingselviken 5450 kbm. tallvirke kördes fram. Som kuriosa kan noteras att vissa tallar höll mått över roten på 55 tum. En häst kördes upp på stubben och kunde vända runt på stubben. Den innehöll två st. stockar om 27 x 18 (27 fot lång, 18 tum i topp) plus småtimmer. Längsta furan skulle ha mätt jämt 100 fot, avverkades 1928. Köraren körde då ner tre bitar på lasset, två smärre timmer stöttade upp storbamsingen. Den innehöll mycket kubikfot till köraren. Huggaren hade 19 öre för att hugga stocken, samt rundbarka den.

Mekaniken kom även till skogen. Bogsläden som varit transportmedlet i skogen kom bort. Den höll 12 fot i längd 2 ½ tum breda och 6 tum höga medar. Bogsläden 4 st. fem fots långa mankar. Sista vintern som bogsläden användes i våra skogar var vintern 1925. Därefter kom ”slekastöttingen” allmänt kallad som get och bocken. In på skogen kom även surken, även den typen av slekastötting och med 7 tum breda medar. Surken var ett pinoredskap för brosslaren, men ersatte många gånger dyrbara lunnvägar.

Därefter kom snöplogar i plåt, samt spårrensare för basvägen. För huggarna stod tiden stilla. Långt in på 1930 talet var man hänvisade till stocksågen, innan timmersvansen verkligen slog igenom, då främst inom klenvirkesavverkningarna.

Detta är min återberättelse från Vilhelmina kommuns största furuskogsområde Mötingselberget. Inget område hade så genomgående grov och lång tall som just Mötingselberget. Grovgranbestånd finns, och har funnits på många andra håll, men granen var av sämre kvalitet i ex. Skarne kronpark i Blaikfjället, Skikkisjölandet, Björnberget, Goppagele och många andra ställen där jag även har nedtecknade minnen från min tid dels som skogvaktare åt ett bolag, dels ombudsman för Vilhelminas skogsarbetare under 1950-1960 talet. Men det får bli en annan gång.

 

Vi har i möjligaste mån varit trogna originaltexten, men smärre justeringar kan ha gjorts för att underlätta läsbarheten eller för att inte bryta mot personuppgiftslagen.

 
« tillbaka till Levnadsberättelser